21.5.2019

Akutvårdaren Lilian Nyholm-Hannus gillar spänningen i jobbet – ”Det ska sätta ens hjärna på prov”

Arbetstakten har ökat under de tre årtionden Lilian Nyholm-Hannus har jobbat i ambulans. Många får höra att de får taxin i stället, men ändå har transporterna ökat. Men samtidigt kan allt fler räddas då någon börjat återuppliva.

Hon var 14 år då skadade sig illa i en olycka när hon åkte med på en moped utan hjälm och blev påkörd av en bil. När hon vaknade upp på sjukhuset följande dag och hennes mamma steg in i rummet visste hon det:

– Mamma, nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor, jag ska bli ambulansförare!

Nu har JHL-medlemmen Lilian Nyholm-Hannus, 49, jobbat i sitt drömyrke i 29 år och det är fortfarande det enda hon kan tänka sig.

– Gå på toa och ät när du kan, för du vet inte när du hinner nästa gång.

Arbetsdagen på brandstationen i Nykarleby börjar klockan åtta med att Nyholm-Hannus loggar in i systemet och meddelar vilken kompetens hon och hennes arbetspar har. De tar rapport av dem som jobbat det föregående dygnet: Hur det är med bilen och utrustningen och vilket läget på sjukhusen är.

Sedan går ambulansförarna igenom allting i ambulansen – det ligger på deras ansvar att material och mediciner finns där. Hela tiden får de vara beredda på att rycka ut.

– Mitt motto är att gå på toa när du kan och ät när du kan, för du vet inte när du hinner nästa gång.

Lilian Nyholm-Hannus loggar in i systemet för att meddela att hon och hennes arbetspar kommit på jobb och vilken kompetens de har.

Veckostudier och övningsdocka

Morgonen är den lugnaste tiden på dygnet. Nyholm-Hannus siktar på att kunna slänga i sig lunch mellan elva och två, men också lunchen blir kvarlämnad på bordet om de larmas till en brådskande transport.

Under lugna stunder studerar akutvårdarna eller övar på dockor. Varje vecka har de ett ämne som de ska gå igenom. På brandstationen finns också en liten gymhörna där man kan träna och sovrum där man vila sig.

Det finns också stationsarbete att utföra, bland annat tvätta kläder. Vissa dagar ska datum på allt material kollas för att se till att det inte finns något föråldrat. En gång i veckan ska ambulansen storstädas – då torkas allting av med desinficeringsmedel. Mest transporter är det på eftermiddagar och kvällar.

– Har man tur hinner man ta det lugnt på natten, har man otur får man köra hela natten.

När morgonen kommer tvättar ambulanspersonalen bilen både ut- och invändigt.

I köket har alla i personalen en egen matlåda.

Dygnslånga arbetspass

På brandstationen i Nykarleby arbetar personalen ett helt dygn åt gången. Sedan har man tre dygn ledigt. Det första dygnet efter arbetspasset går åt till att återhämta sig, säger Nyholm-Hannus.

Brandstationen har undantagslov för arbetstidsarrangemanget från regionförvaltningsverket. På räddningsverken i granndistrikten arbetar man tolv timmar i sträck. Nyholm-Hannus tror att också brandstationen i Nykarleby blir tvungen att övergå till tolvtimmarsdagen. Hon och hennes arbetspar för dagen, Lina Backlund, säger att de flesta föredrar att jobba ett dygn i ett kör eftersom man får så mycket ledigt då.

– Aldrig har vi ju full rulle hela tiden. Men också de som är yngre tycker det är jobbigt när man inte får vila tillräckligt, särskilt på nätterna förstås. Mitt råd är att alltid ta en tupplur när man kan, säger Nyholm-Hannus.

Rycker ut som brandman

Nyholm-Hannus blev först medikalvaktmästare och utbildade sig senare till sjukskötare. Hon är också halvordinarie brandman. Det betyder att hon på sin fritid kan delta när brandmän extrainkallas för utryckningar.

– Det kan gälla första delvård, trafikolyckor, räddnings- och släckningsuppdrag. Ibland kan det vara en handräckning till ambulansen, att bryta upp en bildörr eller vara förare. Sjöräddning förekommer – det kan vara vad som helst mellan himmel och jord – att ta upp en långtradare ur ett dike eller sanera olja eller kemikalier.

– Det bästa är när jag känner att jag kan hjälpa folk, att jag kan vara med där det behövs och göra skillnad.

De halvordinarie brandmännen ska delta i övningar varannan vecka. Medan barnen varit små har Nyholm-Hannus inte deltagit i utryckningarna och övningarna så ofta utan överlåtit det åt sin man som är brandförman på brandstationen.

– Min plan är att delta mera när pojkarna blir större och börjar klara sig mera själv eftersom jag tycker det är roligt.

Ambulansjobbet är ändå det hon tycker bäst om eftersom hon gillar patientkontakten.

– Det bästa är när jag känner att jag kan hjälpa folk, att jag kan vara med där det behövs och göra skillnad och att få patienterna att må bättre eller hålla dem stabila.

Lilian Nyholm-Hannus (till vänster) och hennes arbetspar Lina Backlund får åka flera gånger till Vasa och Karleby under ett arbetspass.

Fler transporter, färre ambulanser

Under de tre årtionden Nyholm-Hannus suttit i ambulans har arbetstakten ökat. Förr transporterade ambulansen i princip alla patienter den tillkallats för, nu får många höra att de kan ta taxi till sjukhuset och en del lämnas hemma. Ändå har transporterna gått upp och ambulanserna ner i antal.

– Vi försöker undvika att köra dem vi inte behöver köra.

Transporterna ökar dels för att befolkningen åldrar, dels för att ingrepp och akutvård koncentreras till de större sjukhusen.

– När jag började för 29 år sedan körde vi alla sjukhuset. Nu försöker vi undvika att köra dem vi inte behöver köra.

Hon säger att förståelsen för att alla inte får åka ambulans ökar bland patienterna. Också de flesta som först blir upprörda förstår när hon förklarar det för dem.

– Patienterna på landsbygden är lättare att tas med. De är oftast sjuka när de ringer. Sådana som blöder kan vi ju inte skicka med taxi, sådana kunder vill ju taxichauffören inte ha.

Det händer ibland att akutvårdarna möter våld i arbetet. För sådana situationer har de en nödknapp som de kan trycka för att kalla på polis.

– Vi backar i mån av möjlighet och lämnar platsen. Vi stannar inte kvar och slåss.

Karta som visar att Vasa ligger sydväst, Karleby nordost och Seinäkjoki söder om Nykarleby.

Svenska i Vasa, finska i Karleby och Seinäjoki

Nyholm-Hannus arbetsområde är Nykarleby, men det händer att hon och hennes arbetspar blir skickade till exempelvis grannstaden Jakobstad om alla ambulanser där är upptagna. Efter att ha kört en patient till centralsjukhuset i Vasa kan de få ett uppdrag i Vasa. Under ett arbetspass blir det ofta flera resor till Jakobstad och Vasa. Ibland blir det resor till Karleby eller Seinäjoki, sällan längre bort än så. Långa transporter körs oftast med ambulanser från brandstationer som har många lediga bilar.

– I Vasa kan jag nästan alltid lämna rapport till jourpersonalen på svenska. I Karleby och i Seinäjoki får jag nästan alltid ta till finska.

Arrangemangen är varierande. En vårdare från ambulansen kan stanna hos en patient för att vänta på nästa ambulans om det finns mer brådskande fall som väntar. Ibland kan det hända att en patient blir sämre på vägen till Vasa och då kan en vårdare från en annan brandstation hoppa på för att hjälpa till.

Många börjar återuppliva

Den vanligaste orsaken till att folk kallar på ambulans är bröstsmärtor, rytmrubbningar, allmänt nedsatt tillstånd och fallolyckor. Patienter med bröstsmärtor och infarkter håller på att minska i och med att finländarna sköter bättre om sin hälsa.

– De första minuterna är superviktiga för både resultatet och vad patienterna får för problem efteråt.

Det har också blivit mycket vanligare att någon påbörjat återupplivningsförsök på patienten när akutvårdarna hinner fram. Hon säger att återupplivningsförsök har inletts i nästan två av tre fall. Det beror på att nödcentralsoperatörerna envist instruerar folk att återuppliva när de ringer upp. Men det märks också att allt fler fått gå en kurs i första hjälpen i skolan.

– Tidigare var det jätteovanligt att man hade börjat återuppliva. Det är så mycket vanligare att vi får igång en patient efter ett hjärtstopp mot vad det var tidigare. Allmänheten kan göra jättemycket. De första minuterna är superviktiga för både resultatet och vad patienterna får för problem efteråt.

En syremask placeras på övningsdockan i ambulansen.

Akutvårdarnas övningsdocka har många funktioner. Man kan mäta puls och öva injektioner på den.

Det händer allt mer sällan att en patient inte går att rädda, några gånger per år per arbetstagare. Nyholm-Hannus säger att räddningspersonalen kanske har en mer naturlig syn på döden än många andra.

– Ibland känns det lite som att det är förbjudet att dö i vårt samhälle.

– Vi kanske säger att nåja, han var ju redan död, för han var ju det. Ibland känns det lite som att det är förbjudet att dö i vårt samhälle, att alla ska klara sig och leva hur länge som helst.

Vid behov får personalen debriefing och de har också stöd av varandra.

– Psykiskt skulle jag nog säga att alla jag jobbat med klarat det bra. På en liten station har vi den fördelen att vi har koll på varandra. Tröskeln för att berätta om någonting känns fel är låg.

Kämpar med orken

För en tid sedan insjuknade Lilian Nyholm-Hannus i fibromyalgi, ett syndrom som orsakar smärta i kroppen. I hennes fall är det värsta besväret trötthet och därför jobbar hon halvtid, det vill säga ett dygn i veckan. Hon säger att det känns vemodigt att inse att hon kanske inte kommer att orka i sitt yrke ända till pensioneringen.

– Det är lite surt när man tycker jättemycket om sitt jobb. Det är ett lite speciellt arbete och det kan vara svårt att hitta ett annat jobb som man skulle trivas med, som skulle vara lika utmanande.

– Det ska vara omväxling och lite adrenalinkickar, jobbet ska sätta ens hjärna på prov.

Hon beskriver akutvårdarjobbet som ett sätt att leva:

– Det ska vara omväxling, man ska inte veta på förhand, det ska vara lite adrenalinkickar och jobbet ska sätta ens hjärna på prov, man ska tvingas tänka efter. Den här spänningen som kommer ibland när man får bjuda till och ge sitt allt ger också sådana där kickar. Jag vill ha det där som det ger när man sätts på prov.

Lilian Nyholm-Hannus och Lina Backlund i ambulansens förarhytt.

Akutvårdarjobbet är ett sätt att leva, säger Lilian Nyholm-Hannus (till vänster) och Lina Backlund.

Hon hoppas ändå på att må bättre då hon får vila upp sig genom halvtidsarrangemanget.

”Byt yrke!”

På fritiden varvar Lilian Nyholm-Hannus ned med sin familj.

– Jag tycker om att umgås med folk, gå på promenad, sätta någon podd i öronen och gå en timme.

Nyholm-Hannus och hennes mans yrken avspeglar sig också på familjens vardag. De påminner barnen om allt de ska vara försiktiga med. Sönerna ska ha hjälm när de börjar åka moped.

– Byt yrke! säger min dotter när hon tycker att jag tjatar, skrattar hon.